av Karin Askerin med bilder av Mattias Kvick
Jag brukar vinka till en sten är en finstämd berättelse där bilderna spelar huvudrollen. Texten är kort och saklig och den som berättar är ett storasyskon, som kanske är i sexårsåldern. Berättaren fick ett syskon, en lillebror. Lillebror var väldigt liten när han föddes och väldigt sjuk.
Sen dog min lillebror.
Jag hann aldrig leka med honom.
En bok att läsa tillsammans med en vuxen och kunna prata vidare om att mista någon eller om döden helt enkelt. I berättelsen finns det döda syskonet närvarande i familjens liv: man går till graven, vinkar till stenen och man planterar ett körsbärsträd till minne.
Varje gång jag dricker
mammas körsbärssaft, ska
jag tänka på min lillebror.
Jag brukar vinka till en sten är en finstämd berättelse där bilderna spelar huvudrollen. Texten är kort och saklig och den som berättar är ett storasyskon, som kanske är i sexårsåldern. Berättaren fick ett syskon, en lillebror. Lillebror var väldigt liten när han föddes och väldigt sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar